Fel sida av järnvägen Daniel Woodrell (översättn. Eva Johansson), Natur & Kultur Daniel Woodrell har själv kallat den stil med vilken han skriver sina romaner för country noir, och en bättre benämning hade man nog inte kunnat hitta. Att läsa hans romaner är som att slungas direkt in i de amerikanska sydstaterna ackompanjerad av en hopplöst mörk countrysång om sex, droger och förfall. Denna känsla är särskilt påtaglig i Fel sida av järnvägen som utgör andra fristående delen i en trilogi. Tidigare finns bara den sista delen, Gryningen kommer aldrig åter, utgiven på svenska. Fel sida av järnvägen handlar, som namnet antyder, om att vara på fel sida. Fel sida av stan. Fel sida av lagen. Men framför allt handlar det om att vara född på fel sida av samhället. Det är en roman som utan förbehåll och med knivskarpa gränser delar upp människorna i två läger, med en bråddjup klyfta emellan. Där finns de rika. De som bor i de stora villorna, nästan overkligt praktfulla med enorma panoramarutor av pansarglas i vilka förbipasserande kan skymta överflödet av lyx och dyrbarheter där inne. Och så finns det de som bor på andra sidan järnvägen, i slumområdet Venus Holler, där ”fruarna kan genvägen till socialkontoret och har hemnumret till en borgensman upptejpad på kylskåpet”. Det är här vi hittar bokens huvudpersoner. Dagdrivaren Sammy som är helt utan drömmar och framtidstro och vars enda mål är att hålla sig kvar i livet så länge som möjligt. Den vackre Jason vars skönhet kanske hade kunnat vara en väg till ett bättre liv om han inte hade varit homosexuell. Och hans syster Jamelee som är den enda människan i boken som inte vill inse att hennes öde redan är förutbestämt, som fortfarande hoppas och planerar för en framtid så långt som möjligt från Venus Holler och sin prostituerade mamma. På sätt och vis är det en väldigt förutsägbar roman. Med sex, droger och kriminella handlingar gräver sig personerna allt närmare den katastrof man bara väntar på. Redan efter bokens andra mening (som visserligen är närmare två sidor lång) har jag insett att det här kommer att bli 218 sidor av rent elände. Det finns inte en gnutta hopp och det kan ibland kännas väl tungt. Till en början lyckas romanen därför nästan uteslutande frammana irritation hos mig. Både de dumdristiga huvudpersonerna, som verkar göra allt för att förstöra sitt liv så mycket som möjligt, och den nonchalanta och lite slarviga berättarstilen bidrar till att jag retar mig på boken. Men ganska snart övergår motviljan till fascination och viss sympati. De hopplösa huvudpersonerna gör visserligen sitt bästa för att själva förvärra sin situation, men Woodrell skildrar dem med sådan värme att jag ändå gradvis och utan att förstå varför fattar tycke för dem. Och i den hårdkokta och cyniska berättarstilen gömmer sig en hel del fyndiga formuleringar och oväntade metaforer, som gör att man någonstans kan skratta åt eländet. Det måste man, annars hade en bok av den här typen bara kunnat bli en lång klagosång över det samhälle vi lever i, omöjlig att ta sig igenom. Den opretentiösa texten glimrar också på sina ställen till med formuleringar som är ofantligt vackra och hudnära, något som bara ännu mer förstärks av den råa och oslipade ytan. Trots den tveksamma starten blir alltså boken sammantaget en läsupplevelse som dröjer sig kvar. Den är rolig och fyndig, men budskapet är framför allt tragiskt. Boken lyckas på ett svidande sätt förmedla klassklyftorna och hopplösheten i att ta sig ifrån en samhällsklass till en annan. Jamelees försök att i en tummad etikett-bok läsa sig till den ”fina” uppfostran hon aldrig har fått, hennes övertygelse om att hon en gång ska bli en av ”dem” räcker inte ens till att tända ett hopp hos läsaren utan blir aldrig mer än en tragikomisk längtan att komma någonstans man redan vet är fördömt. Är man född på fel sida av järnvägen kan man aldrig ta sig över på andra sidan. Så är det bara. Ulrika Sandberg

			© 2005 Ordkonst, Akademiska Föreningen, Sandgatan 2, 223 50 LUND. Tel 046-38 49 60