Grymma april Ismaïl Kadaré (översättn. Dagmar Olsson), Albert Bonniers Förlag Det var många år sedan jag dök ner i Kafkas alster, men ändå känner jag genast igen den kafkaesqua undertonen några sidor in på Ismaïl Kadarés roman Grymma april. Att läsa Kadaré är som att röra sig mellan Processen och Slottet samtidigt. På Albaniens högland härskar Kanun, den tusenåriga lagen, som fastställer blodshämndens villkor. I Kanuns kölvatten har ett byråkratiskt maskineri byggts upp för att säkerställa att invånarna återtar sitt blod och sin ära. Varje klan på bergsplatån har rest stenfästningar för att skydda sig mot hämndaktioner, samtidigt som man till varje nyfödd son framför en lyckoönskning om att barnet ska ” leva gott och träffas av rena kulor”. Det finns en stolthet i blodshämnden, unga män ses promenera omkring i bergen med ett svart sorgeband knutet kring armen, mördarens tecken. Den unge bergsbon Gjorg står inför ett dilemma. Blodet på broderns skjorta har börjat blekna eftersom ingen återtagit det. Klanen är vanärad och det är upp till Gjorg att återupprätta familjens och den döde broderns ära. Gjorg, liksom Josef K, står inför samma absoluta makt. Båda inser att de bara är ett kugghjul i byråkratin, att deras personliga öden inte bryter traditionens makt. Faderns order om att broderns mördare måste dö är inpräntat i Gjorgs febriga tankar. Mot sin vilja skjuter han broders baneman och stapplar hemåt. Faderns kommentar är talande: ”Dina händer är alldeles för blodiga, gå och tvätta dig.” Från stadens moderniteter kommer författaren Bessian och dennes nyblivna hustru Diane åkande mot den albanska högplatån. Bessian har gjort sig känd som folklorist och har i sina böcker beskrivit Kanun och livet i bergen med ett romantiskt skimmer. Många av hans författarkollegor tvivlar dock på sanningshalten i Bessians historier och nu vill han för sin hustru bevisa att blodshämnden verkligen är en realitet. Med ett barns iver pekar han ut Kanuns märken. ”Där är fästningarna! Titta på bergsbons svarta armbindel! Ser du? ” Diane är betydligt mer tystlåten. Hon observerar den karga omgivningen och de fattiga bergsborna. Hon uppskattar inte blodshämndens retorik och har aldrig tvivlat på sin mans faktakunskaper. Att spenderar smekmånaden i bergen var inte hennes idé och ändå kan hon inte låta bli att fascineras över ”dödens landskap”. Determinismen som ligger över de unga mördarnas ansikten gör dem obeskrivligt vackra. De vet att de kommer att dö. Gjorg måste enligt Kanuns föreskrifter betala blodsskatt. Blodsskatten betalas till fursten några dagsresor bort och Gjorg sätter genast av till fots. I och med dödsakten har han bara trettio dagar på sig att leva i frihet innan fristen går ut och den mördades familj kommer att kräva Gjorgs blod. Gjorg reciterar Kanuns i många fall obegripliga lagar på väg till slottet. Han passerar martyrernas gravar och ser på dem med avsmak. Så passerar ett ekipage från staden och en otroligt vacker kvinna fångar hans blick. På slottet har blodsintendenten allvarliga bryderier. Blodskatten har reducerats utan en logisk bakomliggande orsak. Intendenten slår i registret för blodsskatteintäkter för att söka svar. Hade det inte varit för bergsbon Gjorg hade ingen blodskatt betalats ut denna dag. Fursten är missnöjd. ”Du är blodsintendent, du ska således vara initiativtagare till vendettan, du ska stimulera den, väcka den och intensifiera den när den sviktar eller dämpas…” Blodsintendenten känner sig sjuk. Han misstänker att han drabbats av blodsjukan. Grymma april är stundom en makalöst välskriven bok. Det grymma moment 22 som blodshämnden innebär lockar och äcklar samtidigt i Kadarés beskrivningar. Gjorgs kval skildras väl, liksom Bessians naiva romantism. Den kvinnliga karaktären Diane, känns dock väl platt i jämförelse. Särskilt eftersom Kadaré använder henne för en symbol för humanism och medmänsklighet. Sarah Schulman

			© 2005 Ordkonst, Akademiska Föreningen, Sandgatan 2, 223 50 LUND. Tel 046-38 49 60