Mellantider Helena Ljungström, Natur & Kultur Ett möjligt tema i vårens debutromaner, att kvinnorna flyr hemmen. Vi har sett det i Maria Svelands uppmärksammade Bitterfittan, och nu också i Helena Ljungströms debutroman Mellantider. Men uppbrottet är här mera lågmält. Det är ingen dockhems-Nora som demonstrativt smäller igen dörren bakom sig, utan sortin är stillsam, lätt förvirrad. Carin är trettiotvå år och firar sin semester hemma i förortslägenheten med utsikt över Mälaren. Huset töms på grannar som åker iväg på solresor och Carin är kvar, väntar på pojkvännen som är borta på utlandsjobb. Det finns kanske ingen sådan specifik scen i boken, men jag ser Carins monotona väntan förlagd till ett soldammigt rum med tysta skuggor från havsfåglar mot väggarna. Tills hon packar sina väskor och åker till Berlin på obestämd tid. Helena Ljungström har sakta rört sig mot det mer berättande i sitt författarskap. Det fragmentariska och episodiska har i hennes tidigare kortprosaböcker lämnat stora luckor och utrymme för läsaren att välja vad som försiggår, vad som hänger ihop, om duet på den ena sidan är identiskt med jaget på en annan. I Mellantider är platser och personer namngivna, händelser tidsbestämda. Möjligen bekräftas den klassiska paradoxen att en välbeskriven karaktär blir plattare än en mer allmänt tecknad. Carin har ett förflutet, minnen, ett inre liv, men hon förblir svår att komma åt. Eller så kommer den känslan av att hon i själva verket är en ganska intetsägande person. Hon är inte tom, men saknar uttryck. Det enda som utmärker henne är hennes ständiga springande. Löptur fem kvällar i veckan i återhållet tempo, en sköldpaddelik ihärdighet, att fortsätta trots mjölksyra och skavsår. Långdistanslöpningen är romanens bärande motiv och symbol, att befinna sig på en joggingbana, att springa på utan något särskilt mål i sikte. Någon gång testar Carin att springa 15.000 meter på en stadionbana, bara för att se hur det känns när varv läggs till varv. Att springa i cirklar, klocka sina tider ibland. Mellantider, perioder när ingenting egentligen händer, är ett tillstånd Ljungström kan beskriva. I hennes böcker är det inte händelser som driver på, utan undre skeenden som brusar någonstans inunder. Effektivast fungerar hennes språk i kortprosaform, då en avgränsad scen läggs till en annan. Jag kan uppleva att språket hamnar på kant när det här ska fungera berättande. ”Carin tänker”, ”Carin är”, ”Carin minns”, det blir något av ungdomsbok i tonen, en melankoli som hos Johanna Nilsson eller Ylva Karlsson. Carin lämnar alltså lägenheten och åker till Berlin, anmäler sig till maratonloppet. Romanen arbetar sig fram till ett crescendo, en förklaring och en upplösning, tror man. Men inga sådana kommer. Carins flykt från hemmet är ingen politisk handling, det är knappt att hon för sig själv kan uppbåda några personliga skäl. Hon genomför maratonloppet som planerat. Och sedan? Inget speciellt. ”I en lägenhet på gränsen mellan Örnsberg och Axelsberg, i en förort till Stockholm, äger inga stora berättelser rum.” Hon fortsätter antagligen med sina löpturer. Anna-Lina Brunell

			© 2005 Ordkonst, Akademiska Föreningen, Sandgatan 2, 223 50 LUND. Tel 046-38 49 60